Styrkelyft‎ > ‎Bänkpress-SM 2013‎ > ‎

Sammanfattning Bänkpress-SM 2013

DN var på plats på söndagen och gjorde en artikel om master 4 lyftarna, alltså de som är över 70 år. Den ligger ännu bara i plusdelen, läs den där eller läs pappersversionen. 

För våra egna lyftare gick det för de flesta mycket bra, Martin Engquist och Edward Yuran kamperade mot varandra i ungdomsklass 83, där slutade båda på 130 pressade kilon vilket gav en 7:e respektive 8:e klass. I herrarnas juniorklass hade Alexande Eriksson en mindre bra dag och blev stående utan resultat. I veteran klass M2 klarade vår gamle STK-kämpe Thomas Norlander 117,5 kg i klass 83.

Fast mest framstående får man ändå säga att våra tjejer var, där Matilda Vilmar i hennes blott andra tävling i ungdom klass 63 vann på 93,5 kg vilket de flesta insatta också förstår av den udda vikten var svenskt rekord. Frida Wik i junior klass 72 klarade satte också ett nytt svenskt rekord med 120 kg.

Nedan är en text angående STK och bänkpress SM som ordförande Mats Löfström skrev i ett annat forum.

Vad är det att vara en stor klubb, och hur blir man en stor klubb? 

Jag pratar inte om att ha sjutusen medlemmar, stjärnor som kör pippigula Maseratis eller ha ett klubbkansli i Bremen, jag pratar om att vara en klubb som ”alla” känner till, som har ett rykte om sig att vara en av de bästa och en klubb som många hjärtan verkligen klappar för. 

STK är en sådan klubb. Vi har varit det förr i tiden, men inte alltid. Nu är vi definitivt och helt utan alla tvivel precis, exakt en sådan klubb. 

Vi är mitt uppe i arrangemanget av ett stort SM. Fler av oss har tävlat och gjort sitt bästa, men just den här gången är det inte STK som står överst på pallen hela tiden. Ändå visar vi just nu att vi är en stor klubb – en klubb som gör bra saker och där det finns många som går att lita när det gäller. Sa jag Olof, Peppe, Mini, Tano, Frida, Susanne, Bark, Ax, Julius, Martin, Edvard, Leonard (+ namn, namn, namn, namn, namn…)? Och i morgon kommer ännu fler hjältar. 

Idag fick jag en bild av det när Micke Henningsson och Robert Berg klovade på varsin sida i en klass där det bommades rätt flitigt och där bommarna emellanåt var lite åt det läskiga hållet. Båda höll stenhårt fokus och ingen lyftare behövde gå av podiet vare sig med bulor eller näsblod. Vad som är så ovanligt med det? Jo, att Micke inte ens tränar på STK just nu, och att Robert har tävlingslicens för en annan klubb. Ändå står dom där timme efter timme. För STK.

När jag kom till STK för ett gäng år sedan var det med ett stort mått av andakt. När jag började lyfta på sjuttiotalet var Sumpan liksom riktmärket. Det fanns absolut inget coolare i mina ögon. Det tog väl ett tag innan jag upptäckte att STK just då, för sissådär sex sju år sedan, faktiskt var en bedagad skönhet. Lite på dekis.

Det har varit en jäkla resa sedan dess, man blir inte bra utan att slita. Mycket har gjorts på tävlingsflaket, ännu mer i långa tunga träningspass. Väldigt mycket har också uträttats i långa diskussioner och rätt så tråkiga konflikter. 

Nu känns det ändå värt det, på riktigt. Jag är sjukt stolt över att vara STK:are, och att vara del av en riktigt stor klubb. 

Tack för det kära STK:are! Tack zom phaan!